Att få utlopp

Min tid med vetskapen om min adhd har rullat på nu några månader och jag påminns varje dag om vad jag lever med och vet varför saker å ting sker lika så som jag inte vet varför andra saker händer, tex så vet jag inte om hur jag kan säga saker som uppfattas fel av andra.  Jag kan vara rapp i käften och svara upp fort kort och hård och även uppfattas som ignorant fast jag egentligen kanske inte är det.  Jag behöver snabba tydliga besked och har jag sagt en sak tydligt en gång så är det jag menar och inte två andra saker och jag ogillar att upprepa saker,  jag tänker att jag är väldigt tydlig i saker jag säger och har svårt då för att folk som inte lyssnar,  en sak jag verkligen inte är bekväm med är att när man säger nått till en person man tror man pratar med ignorerar och inte lyssnar när man förväntar sig det.  

En sak jag alltid känner är ensamhet på något märkligt sett men saken är den att jag aldrig haft en trygg vänskapskrets riktigt.  jag har dom jag känner och vissa är mer nära även om vi sällan hörs så finns det dom som betyder mycket för mig oavsett men jag ser på andra människor hur dom håller ihop i vått och torrt men själv har jag inte upplevt det så i mitt liv.  Jag vet att jag är intensiv och är jag glad då är det kul och jag mår som en kung men lilla minsta blocken eller dissen genom att folk inte ringer eller skriver sms ens gör förbannat ont,  dom som ringer mig är min sambo och min mamma i stort sett vissa perioder är mobilen tyst helt å hållet och jag hatar att vara som terrier genom att jaga folk på telefonen för att få lite kontakt.   Har förstått att det kan va jobbigt ha kontakt med personer som har tex adhd pga den intensiva biten men är så jobbig brukar jag tänka…  är ständigt online på nätet och jag tror det är pga ensamheten,  under mina 6 månader då jag var själv hemma med barnen och då jag hade det som jobbigast i livet  så var det inte många kompisar på besök , men dom få som var betydde otroligt mycket. 

Många kanske tror att jag har hur mycket vänner som helst pga thaiboxningen och så men fallet är inte riktigt så,  jag är social det vet alla men även så är jag otrygg bland mycket folk och skulle jag bli bjuden på en mingel fest tex skulle jag bli skraj för det vilket inte alla vet.  kan älska folk i grupp lika så som jag kan hata det.

Pusselbiten med att få en diagnos var otroligt viktigt för mig,  har innan alltid sagt som många andra att ”jag har säkert nån bokstav” men att gå runt tro en sak är inte samma som att ha en diagnos efter att gjort en utredning.  Saker och ting börjar komma på plats,  tänker på allt under min uppväxt och hade jag vetet detta innan skulle jag kämpat ännu hårdare  och tagit all hjälp jag kunnat för att lyckas.  Åren drar iväg och jag har 3 barn nu,  svårt satsa på fighting då man måste överleva tex.  En pollet hat trillat ner senaste tiden ihop med utredningen och det är att våga tro på hur bra jag är och att jag orkar mer än jag tidigare trott.  innan kunde folk slå mig sparka mig och jag alltid vart en avvaktande kille i ringen men idag har jag börjat markera att jag är ingen slagpåse då jag vet vad jag har att komma med.  Som i helgen då jag kör sparring med större kille som jag inte känner och han känner inte mig, kan inte hans historia etc men ändå körde han hårt och det slutade med att jag golvade honom utan att vara arg utan mer med  visa att jag inte är en slagpåse som bara ska ta och ta.  En erfarenhet ny för honom och ändå skönt få ut energi från mig.

Nog om adhd och jag kan berätta att min helg vart mys med familjen,  skogspromenader med frukt picknick och slipat utemöbler helt spontant har även fått höra av tjej att hon hade läst om adhdpappan och han är ju lite känd…. nja känd vette fan men smickrande att hon läst min blogg iaf  och kul blev.   I morgon möte på mitt arbete om situationen som bryter mig i bitar  och jag hoppas på en lösning snarast.