Adhdpappan

Ring 112 för faan! 

Stor städningen var i full gång och den öppna ljusa lägenheten var fri från prylar och det var dom små detaljerna innan fotograferingen som saknades för att lyckas få människors uppmärksamhet att komma på en viktig visning då vi redan slagit till huset vi bor i nu.   Mamma står och små fixar pappa går med dammtrasan runt listerna och vi båda hade skyndat oss hem från arbetet för att fixa detta.  Jag med min ADHD ser kaos om det är för mycket saker jag ska fixa hemma och behöver ibland en som hjälper mig,  ska jag bära 20 kartonger upp till vinden inga problem det går med fullfart men bara allt är i ordning innan.  Barnen satt på golvet det tomma som vi redan hade rensat på allt.

Jag står i grabbens sovrum och ser Saga som sitter på det tomma golvet med ryggen emot mig då jag får känslan att något är fel.

Från stressad glädje till panik att hon dör i mina armar

jag släpper allt lyfter upp mitt barn mitt liv mitt allt jag lever för VÅRAT allt våran lilla flicka som skrattar så fint varje dag, barnens lilla syster som precis börjat gå och som vi alla älskar så starkt ihop.  Andas andas kom igen nu Saga, jag lägger den lilla kroppen över min arm lite snett ner och gör en lätt dunk i ryggen men resultatet är nästan noll.  Ring 112 NUU säger jag till Christel som i sin rädsla och panik ser sin älskade bebis försvinna i pappas armar.

Skicka en ambulans nu, sluta snacka skit ställ inte massa jävla skit frågor jag vet vad jag gör!  lämna bara adressen barnet dör i mina armar.  Dunk i ryggen en host och det kommer ett snålt andetag och hoppet lever för sekunden  innan mitt barns muskler ger sig och känslan av ett barns försvinnande vill ingen uppleva,  det läskiga  i detta kaos var att Saga blev harmonisk när hon tuppa av och sluta andas vilket är så hjärtskärande att man bryter nästan ihop men jag tror med min starka ADHD där jag går in i saker jag är tränad för gjorde underverk,  trots panik kan jag fokusera på att mitt barn ska tillbaka till oss och jag kämpar på i samma veva och några gånger kommer den där hosten som är avgörande tillbaka och flickan fick syre för sekunden innan färgen på huden byttes till det mörka oönskade.

10 min i fokuserad skräck tog det innan dom 2 ambulanserna kommer in i lägenheten och under dessa 10 minuter har Novalie sett mig kämpa intensivt men fokuserat och hon trösta mamma så fint flickan under tiden.  Äntligen kommer 4 sköterskor in med väskor och allt och precis i den vevan får Saga tillbaka medvetandet,   10 min hängde Saga på min arm och allt slem som bara rann ur henne låg på golvet och äntligen är färger från ingenstans helt normal och hon ler så fint och visar intresse för dom 4 i gröna ambulanskläder som inspekterar henne noga.  Novalie fick ett fint bemötande av ambulansen som man normal ser swisha förbi på gatorna med blåljusen på.

Mamma och saga åker iväg med ambulansen till akuten och kvar står jag med Novalie.  Att åka in görs på rutin för att kolla så det inte är någon skada på halsen mm.  Stegar in i lyan helt matt och vilsen då mamma min och min lillebror kommer ,  jag var så tagen av det hela att jag var tvungen ta en snabb kaffe och sedan ut å gå med hunden får att få in vad som hände.  När jag jobbar så här satsar jag sådant fokus att inte göra kaos utan det ska funka och oavsett situation måste man hålla lugnt tänker jag och när jag gick med hunden kom känslan av hur matt jag blev av situationen som precis inträffat.  Min kaffe å luft med hunden samt att mamma och bror kom var ett måste för mig och alla tankar som far runt var svåra få på plats och samtidigt ha kontakt med Christel som också var helt förstörd av det hela.

Dom är känsliga

Tänk att lite slem kan ställa till det så här och vad hade hänt om inte var där är ingen ide att tänka på i efterhand MEN tanken som ändå finns är att barn stoppar in saker i munnen och det gäller att ha lite uppsikt för små detaljer på golvet,  vi fundera om det kunde vara något från golvet men vi hade precis fixat golvet som var helt tomt och just därför satt Saga där.   Jag samlade mig snabbt och packa ihop sakerna och hämtade tjejerna på Karolinska då dom var klara och vi kunde fortsätta med det vi gjorde innan.   Det var min berättelse om Saga  när hon skrämde livet ur oss och det fick även bli de sista har jag bestämt!