Igår var en dag då jag var själv ett par timmar eftersom att flickorna fick gå tillbaka till förskolan efter mer än 4 veckors uppehåll pga sjukdomar jul och nyår. Började med en rejäl morgon promenad i lugnt tempo och hundarna fick lufsa med och njöt av den friska luften och väl hemma när jag skulle torka tassarna kände jag hur ansträng jag var och att man blir bra sliten av en lunginflammation och precis samma känsla idag, jag blir helt matt och måste ta igen mig sakta men snart släpper det hoppas jag.
Jag har nu haft hela dagen på innan jag ska vara på rutinkontroll för min adhd där man ska kolla min puls och allt annat, men ändå så hoppar jag in i duschen 30 min innan och kastar mig iväg, varför gjorde jag inte det innan när jag ändå bara var hemma? det råkade konstant komma små saker i vägen som jag bara måste justera och fixa i ren perfektion eller i ren hyper vanlighet i min vardag. Jag vill få saker gjort och ju mer jag hinner göra desto snabbare och mer effektivt kan jag påbörja nästa steg, det värsta jag vet är att vänta, jag tål inte när saker tar timmar eller dagar och behöver jag kontakt med en person eller personer måste jag ha det och får jag inte det blir det negativ effekt i mig och jag känner mig besviken. jag försöker lära mig att allt går inte göra på en sekund och alla är inte som mig pang pang!!! utan jag försöker då gå till nästa steg och göra något annat i väntan eller rent av lösa saker självt.
Nu äntligen i bilen och upp på motorvägen utan att köra fort utan i ett helt normalt och kanske lugnt tempo till och med, jag tar upp telefonen och försöker göra några snabba samtal innan kontrollen på mottagningen och väl framme hittar jag ingen parkering utan jag får köra något kvarter bort och tar en liten promenad som faktiskt var väl behövd och min puls kan sakta falla tillbaka till det coola. Väl inne tar jag kölapp och det är många innan mig men trots det är pulsen låg och det blir så småningom min tur, min tur att göra ett första test, jag fyller i ett A4 med kryss frågor och sedan går jag in och får träffa en otroligt glad kvinna som verkar trivas i sin roll och tar saker på rätt sett och är väldigt professionell vilket ger mig en glad kick att få möta sådana personer i ett sådant här läge som kanske skulle kännas negativt annars om personen var en uttråkad allmänt butter och less på sjuka människor typ. Min adhd sätter fart och jag kan inte ens kryssa i utan att börja förklara saker i detalj med en hastighet av 180 km/h men det var ändå skönt att ha en person som lyssnar med ett leende och med förståelse som ger positiv feedback på mitt sett att rehabilitera mig själv eller rättare sagt mitt sett att hantera saker och situationer om och hur jag gör. Min puls är låg trots att jag tog en concerta, en tablett som jag känner av men om gör mig otroligt fokuserad och lugn. Nu är det bara köra vidare och se vad det säger nästa gång om värdena är det samma och om hur mina upplevelser varit fram till dess.
Dagen kommer rulla på och min T-shirts är ÄNTLIGEN beställda och nu väntar jag mina 2-3 veckor innan dom kommer hem, under tiden hinner jag göra lite annat i mitt projekt som att färdigställa för mina 4 frivilliga som åker ner till Tacloban för hjälp arbete.
Senaste kommentarer