Visste inte varför
Har i alla år undrat om varför jag aldrig vågat saker och trott på mig själv. Jag har rest själv på thaiboxningscamp tränat med dom bästa sovit med dom levt i den miljön jag älskar men sedan kommit hem och allt rasar då jag aldrig känner mig hemma någonstans.
Faan Jimmy du har ju talang får jag eller fick höra ofta då jag var aktiv MEN vet själv att jag skulle soppa mattan med dom flesta men ändå tvivlat på mig själv då det blir press från andra utifrån. Det går inte en dag utan att jag drömmer mig bort att vilja steppa upp i ringen och släppa loss allt!! En viktig pollett trilla ner för någon månad sedan under en sparring en pollett jag skulle behövt innan också.
Jimmy våga tro på din kraft och energi och att du pallar släppa allt du har sa grabbarna sista tiden då jag tävla men ändå gick jag match avvaktande med händerna nere och räkna poäng som att jag inte behövde göra mer.
Min adhd är spöket som hör att jag aldrig känner mig hemma och därför åker jag ofta själv runt utan andra för jag litat bara på mig själv MEN har länge drömt om att ha en som alltid är vid min sida som förstår mig och som kan ta tag i mig när det behövs och en som kan ge mig den viktiga kramen jag behöver ibland och att jag inte är off med flit utan att jag bara inte känner mig tillräcklig eller hemma i vissa miljöer eller situationer.
Jag går på fightgalor och vill upp i ringen själv av adrenalinet och glädjen och ibland tänket jag kom ge mig ett tandskydd spontant så kör jag då jag är bäst.
En fight är att slåss med handskar i ringen en annan är min egna inre fight mot å med mig själv varje dag.
Ensamvargen som älskar att vara social också och som min vän Jocke sa i helgen att jag känner fan alla men så känner inte jag eller tänker jag är bara killen som inte syns tänker jag. Vill jag synas? Jo men visst blir jag glad när folk hälsar så klart fast blyg är jag faktiskt.
Önskar jag hade diagnosen många år tidigare då jag hade kunnat få den extra spark i röven jag behövt och nu 32 bast, hinner jag med gråa hår och 3 barn göra mina drömmar? Vet inte det men allt handlar om vilja och att våga tro på mig själv för ingen kommer lyfta upp mig eller nån annan och göra jobbet precis som jag sa till min sambo här om dagen då vi pratar träning att hon vill ha hjälp, men jag lyftet inte vikterna åt henne eller börjar göra hennes benböj tex, jag kan peppa igång och skrika tex och en sån kick behöver jag själv ofta!
Jag skyller inte på diagnosen men det ger en förklaring till varför saker går som det går.
Nu är det måndag iaf och rulltrapporna rullat upp och ner med jag går upp för starkare ben och åker ner för att spara på mina knän.
Godmorgon alla! >
Senaste kommentarer