Adhdpappan

Har vart extremt dålig på blogga senaste dagarna men det har vart skönt att inte skriva lika som det blir stress att skriva. Men har man inget att skriva som är intressant så har man inte, fast egentligen har jag nog saker att skriva men min adhdhjäna orkar helt enkelt inte bry sig då det blir överslag av grejer i min hjärna. 

Har inte heller tiden att skriva jämt eftersom jag arbetar ombord på tåg som gör att jag liksom måste arbeta också. Hur som så är det lite stress nu inför resan till Dubai. Allt ska handlas in som lite nyare sköna kläder att ha där nere tex.  Jag skulle ju kunna ha kläder från förra sommaren kanske men NEJ NEJ eftersom jag blivit rundare och mer svälld sen förra året.  Hela garderoben måste bytas för mig vilket är segt men självförvållat.  Jag kommer liksom inte till ro att hinna träna det jag tycker är kul och jag har tight med återhämtningen som slår av all känsla och ork att köra på.  Blev ett besök bland butiker igår och självklart var det stressad med folk så jag tappa typ intresset att ens försöka handla något, jag är inte den som står i köer, och för mycket folk är slöseri med min tid då jag är ledig, men lite grejer lyckades jag iaf få ihop.  

Avrundade allt handlande hemma i solen igår men familjen och det blev några rejält sköna svängar med hunden ute i skogen där vi sög i oss av den kommande våren. 

Nu till livet med adhd

Min spontana känsla av detta med att jag inte skriver är nog att det blir ett överlag av saker att skriva och jag då hellre blir ineffektiv med flit för att inte producera för mycket. Jag tror då att jag faktiskt sållar bort av ren taktik för att inte bara köra på i 180. Sedan jag fick min diagnos har jag inte fått stöd av vården direkt och inte heller velat jaga dom eftersom att jag inte behövt dom heller vad jag märkt i efterhand, jag har haft min blogg som ett verktyg för att finna mig själv före piller och annat trams.  Att liksom slå av och att bara dra av tempot fungerar kanon för mig och jag tror också eller rättare sagt jag är säker att åldern hjälp mig att dra ner på allt. Ser jag tex på hur många yngre är som har adhd eller inte med sin positiva energi så tänker jag, ”var ja så också”  och jo det var jag säkert men jag är inte heller 20 år längre utan jag är faktiskt 35 med mycket annat i skallen än vad en 20 åring har med hela livet framför sig.  Med åldern inser man att vissa saker är över i ens liv och det är ingen idé att stressa över dom sakerna då, hade det vart 7-8 år sen tillbaka hade jag haft panik över detta med boxningen tex, då på den tiden lite yngre och mer hungrig, men inte mogen i hjärnan som idag men idag inte lika hungrig på fightas som då. Då med drömmar att tävla, nu med känslan och sida tillbaka drömmar att jag hade kul på den tiden då jag var ung.  Jag har andra saker att prioritera nu i livet än mig själv och jag ser inget hinder i det, jag ser möjligheter att finna det positiva att livet gått vidare i en annan fas.  Jag har jobbat på att ta bort känslan att allt måste fixas ”nu”, ingenting måste fixas nu tänker jag ofta, det enda som måste fixas nu är i sånna fall när det gäller mina barn, eftersom barnen är alltid nr1. 

Jag ser inte bara adhd som ett hinder, jag ser som sagt möjligheter och jag vill inte skylla allt på diagnosen men… vissa saker kan förklaras med att man har en diagnos med olika personligheter i sig. Adhd är inte bara kaos, adhd är inte depressioner med tvångstankar och problem, min adhd som diagnos är för mig något som hjälp tex en person att beskriva sitt egna inre, med vetskapen om min diagnos har jag kunnat arbete med mig själv på saker jag aldrig annars hade haft en tanke på.  Jag ser saker positivt även om saker kan låta negativt ibland, jag ser möjligheterna att allt är inte svart eller vitt, jag ligger liksom i en gråzon där jag kan stå med benen åt olika håll.  Visst e jag trög ibland precis som den tröttaste latmasken i världen lika som jag är hyper och aktiv full av energi att styrka upp saker med världens storm, och det är helt ok för jag är bara en människa som vill hinna ta hand om mig själv ibland. 

Känslan att stå fast i ett hamsterhjul som spinner runt dagarna ut och in är kanske inte det roligaste om man har massor att leva för. Lever man med drömmar så tror jag det är viktigt att få testa och att inte motarbetas pga av vad andra tycker att en människa ska göra. Jag har börjar säga ifrån vad andra vill om mitt bästa, allt eftersom jag alltid innan brytt mig om andras åsikter och tankar om mitt vad dom tror är mitt  bästa. Största bromsklossen i mitt liv har vart att jag brytt mig om vad andra vill i mitt liv, vad vet andra om vad som är bäst för mig tänker jag idag, men så var det inte när jag var yngre. Jag tror det också har med mognad att göra och att jag jobbat på med mitt egna helt själv utan att bry mig om vad andra tycker. Jag lever bara en gång, och livet är faktiskt värt att leva som man själv vill.