När känslorna kommer upp

Sitter och tittar på TV4 där det handlar om världens barn.
Har själv åkt ner till självaste Tacloban och träffat människor som förlorat allt stått och kramat människor och gråtit tillsammans med dom.
Ett hårt jävla slit kämpade jag med och det va värt det önskar bara att fler hade hjälp till och att folk INTE hade utnyttjat det jag kämpade för!

SOS barnbyar va det första jag besökte i Tacloban och jag blev imponerad av deras arbete för barnen!

Funderat på idéer igen gällande göra mer än det jag gjort.
Det tog mycket energi det jag gjorde men om jag bara visste hur jag ska fortsätta så skulle det nännas bra.

Mycket minnen dyker upp iaf när jag ser inslag från Filippinerna.