Adhdpappan

Hur mycket otur kan man ha på en resa?

Det började med att våran 5 åring åkte på vattkoppor, och sen blev sonen matförgiftad. Vad hände sen tro? Novalie gnällde lite på ena örat men det gav med sig tack och vi tänkte inte så mycket mer på det då.

Vi tog beslutet att lämna Phuket och Kamal som inte gick för oss alls, helt fel läge och helt off för att få ihop vardagen som vi ville ha här nere.

Hur som så åkte vi till kära och säkra krabi där vi känner oss hemma. Första natten tog vi in på ett hotell vi känner till väl, men vi fick ett nymålat rum som resulterade i att ingen kunde andas.

Nytt hotell fixades snabbt och enkelt och alla var nöjda och glada, men nu blev bebisen snabbt och hastigt väldigt sjuk, vilket resulterade i att min fru fick stanna på sjukhuset i två nätter med bebisen och kvar blev jag mitt i allt med dom andra barnen på hotellet.

Bebisen återhämtade sig på sjukan och nu tänkte vi vila upp oss lite och hoppas på Sagas och bebisens tillfrisknad så att vi skulle kunna få göra lite skoj, ända till att Novalies öra börjar göra väldigt ont. In till doktorn bums då hon skrek av smärta, och visst hade hon oturen med en kraftig öroninflammation.

Vi bytte till ett jätte fint hotell Deevana plaza och såg framemot den stora poolen och att barnen skulle få leka på barnklubben och att stora killen och jag skulle kunna träna boxning ihop.

Novalies öroninflammation eskalerar så det heter duga och får feber på högsta nivån, resultat blir mera mediciner och med restriktioner på att stanna inne utan AC och utan fläkt. Blev några intensiva och riktigt smärtsamma dagar för stackars Novalie och återbesöket missade jag som åkte på en matförgiftning, men tur att vi har en storebror med oss som kunde hjälpa till.

Restriktionerna från läkaren gällde vidare vid återbesöket, och lagom när dom hade kommit tillbaka så blir sonen hängig och vill bara ligga inne på rummet.

Nu börjas det för allt och alla, det vi redan anade, men inte i denna skara.

Mitt i flytten till nästa hotell så har Whilliam, Molly och Izabelle prickar på kroppen, men Novalie och whilliam hade ju redan haft vattkoppor trodde vi…. lagom innan utcheckningen rasar Saga ihop i 40 graders feber och börjar spy. ALDRIG MER THAILAND med sjuka barn skrek jag inombords av smärta i hjärtat .

Nu hade alla barn vattkoppor och Saga ett återfall av feber, nu är vell ändå allt klart kunde man känna med lite hopp inom sig. Dagarna rullade på och barnen fick medicinerna som läkarna skrivit ut, Whilliam låg helt utslagen och såg hemskt ut över hela kroppen, och värken i kroppen av allt gjorde det inte lätt för honom. Novalie kämpade också på med sin höga feber och lika så Molly.

Dagarna på hotellrum rullade på med febriga barn och kroppar som kliade. Vi kände lite hopp om att det snart är över faktiskt, och att vi kommer få njuta lite av resan innan Whilliam ska åka hem. Men en morgon vaknar vi alla som vanligt, men Molly är fortfarande febrig, men denna morgon lite väl febrig tycker vi. Hon beter sig annorlunda och klagar extremt mycket och börjar skrika, hon skriker som att det är smärta överallt och ansiktet är rött och ser kokande ut. Jag börjar bli orolig och gör mig redo att åka in till sjukhuset då vi ser att hon sväller upp på händer och fötter, och mitt i allt bli hon blå flickan lilla.

Jag rusar ner till receptionen och kallar på hjälp att få en ambulans fort, och personalen ringer direkt och springer även med upp till rummet för att försöka hjälpa till om det skulle behövas. Ambulansen anländer relativt snabbt till hotellet och jag och Molly ger oss iväg med ambulansen. Resan var en av dom värsta jag upplevt, i 160 km/h kör dom ambulansen genom Ao ang med sirenerna på, och kurvorna får mig att kämpa med att hålla fast mig och Molly. Bälte existerade inte och ingen fläkt satte dom på heller. Satt i en bastu kan man säga som för runt som i en torktumlare.

Väl inne i Krabi kommer vi till sjukhuset, jag känner att jag är på gränsen att kräkas av utmattning efter resan in och upptäcker att dom kört till fel sjukhus. Raskt in i bilen igen och samma veva igen med full gas.

Väl inne på rätt sjukhus blev det tvärstopp och vi fick sitta utanför sjukhuset eftersom hon hade chicken pox (vattkoppor). Läkare kom och tittade och konstaterade att hon fått en akut halsinfektion och en allergiskt reaktion på såren från alla prickar hon hade på kroppen. Nu blev det en påse med nya mediciner och hemgång.

Medicinerna tog bra och Molly repade sig tack och lov och vi kunde nu andas ut igen.

Kommer aldrig mer resa till Thailand och ha sjuka ungar på semestern igen, nästa gång ska dom alla vara friska hela resan är min tanke och dröm. Vi hade ju önskat en bättre resa, men vad ska man göra när ett sånt här virus slår till. Med andra kommer vi självklar åka tillbaka till älskade Thailand.

Nu vet ni lite varför jag inte uppdaterat bloggen som jag hade tänkt från början, men orken har inte funnits där riktigt. Har kämpat med att försöka hålla ångan och humöret uppe. Har önskat avlastning så många gånger och typ gråtit inombords så att det gjort så ont, men har man barn är det bara bita ihop och köra på tänker jag. Den här resan har gjort oss starkare som familj iaf och jag är så stolt över hela familjen och ångrar iaf inte resan som inte blev som de skulle bli.