Ord från Tacloban

Jag och min tävlingsinstinkt att leverera och att saker ska hända pang kanske e svårt för många men ett måste för mig.  Sitter upp i luften på ett par tusen meters höjd i hög förväntan att få slå ner i marken med den lilla turbo proppen och börja slita som en tok i varuhuset men istället börjar oron smyga då piloten meddelar att ett oväder dragit fram och vi blir tvungna att avvakta i cirklar uppe bland molnen.  Timmen går sakta och piloten ger besked att vi flyger till en annan stad,  genast börja hjärnan jobba i 200 att lägga om planen om frakten till tacloban,  väl framme i Cebu tankas planet snabbt och upp igen mot Manila där allt startade.  Detta va bara started på några dagars helvete med inställda flyg pga av den tyfon som slagit till precis dit JAG ska jobba och göra nytta. 

Klockan är sent runt ca 22 och jag sitter i lobbyn på hotellet och känner av tyfonens liv utanför dom stora glasdörrarna till entren,  innan satt jag och åt en dålig seg pizza i restaurangen då strömmen slog av och på hela tiden vilket får en att känna av hur mörkt och utsatt saker är utan el.  Tyfonen är uppe i en klass nu och om ca 9 timmar ska jag checka in igen mot Tacloban är tanken men håller stormen i sig är det bara att glömma.  Jag öppnar entren på glänt och känner av hur vinden piskar och regnet som bara flyger fram som värsta vattenfallet i sidled.

Vaknar upp och febern är där,  inte undra på jag va frusen hela natten och hur fan ska jag klara detta är den stora frågan.  Knatar ner till frukosten snabbt  för e kaffe och toast men klarar bara titta på den torra brödbiten innan jag måste upp på rummet igen för att leta fram mina alvedon.

Det ser ljust ut att komma iväg med denna flight då äntligen blivit sol,  jag tror att flybolaget cebupacific hatar mig efter allt jag krigat om att ändra biljetter då många blivit inställda och jag ger mig inte och det lärde dom sig på kontoret ganska snart och gav vika för mina stenhårda krav vilket resultera att dom även gav flygbonus tillbaka som kunde användas längre fram.

Väl framme i Tacloban i den del av världen jag kämpat för under nästan 3 månaders tid stenhårt med att få in donationer från vänner och andra, ska strax möta upp dom 4 frivilliga som jag anordnat en hel resa åt.  Fick ett samtal en dag av en av dom som ville ner då dom även skulle ha semester och önskade få göra nytta under samma tid,  det fick mig i arbete att organisera var dom kunde få arbeta och göra nytta.  Mina 4 frivilliga änglar gav jag en del av donationerna jag fått in för att dom skulle handla in saker jag ville att barnen skulle samt att transportera det till Leyte Dulag en liten bit utanför själva Tacloban.

Jag hoppar in i bussen ca 4 dagar sen och bilen kör iväg, efter bara några hundra meter ser man alla tält från unchr och allt är fullständigt ruinerat allt är en helvetes zon  precis som en bomb smällt ner,  jag går nu i mitt tänk och fokuserar på att organisera mig, en av volontärerna frågar upprepat om det är ok?  och jag är ok till 100% för jag arbetar och sätter mig i saker,  jag är redo för vad som ska komma ska och tar intryck av bilderna dofterna och skapar känsla.

Kvällen närmar sig på lägret i Rawas och min feber smyger på,  jag är utmattad och känner oro att bli sjuk hinner jag inte.  Barnen kommer smygande längs staketet och alla vill se vem Jimmy är och flickorna fnittrar för fullt och vill veta allt mig.  Det är fullständigt bäcksvart om det inte var för den generatorn som drivs av diesel som volontärer tagit dit.  Toan är en toalett utan lock utan spolknapp och golvet är blött och el saknas så lampa på mobilen är ett måste samt att batterier finns,  själva duschen är en gammal sedlig pump  som man ofta finner ute på landställena men kallt vatten bakom ett skynke på sidan av huset.

Jag hänger där tidigt i soluppgången över ett staket och försöker kräkas men det är bara luft och lite skum som kommer fram,  min feber börjar explodera och min kropp mattas av rejält,  från toan på huk med skallen in väggen kämpar jag för att sedan lyckas tvätta mig vid pumpen.

vaknar upp i en bil av att en man ber till gud för mig att jag ska klara mig och bli frisk fort då byn behöver mig och för allt jag gjort för dom.  Jag frågar Denise en från byn som hjälper till med allt,  var är jag? och svaret är ” Jimmy you are in a ambulance now going to a hospital. 

4 dygn på sjukhus helt åt skogen för min del gällande allt jag kämpat för, nu med detta och inställda flyg mer än en vecka sen.  Tänkte ofta på hur svårt folk trodde jag hade det på sjukhus i Filippinerna, men jag tänkte mer hur FAN såg det ut efter tyfonen.  Hela våningar va utblåste och bara några rum hade dom fått ordning på och ett av rummen var mitt,  under tyfonens fart så lämnade personalen sjukhuset för att vara med sina familjer och undra hur många som dog där tänkte jag ibland men folk dog överallt i hela staden, som i tex skyddsrummen där man låste in barn och äldre men som dränktes av allt vatten och dom hade inte en chans att komma ut då dörrarna låstet utifrån som säkerhet.

Allt som Denise gör för mig är obeskrivligt,  en människa som är med hela tiden som sover med mig på en liten bänk i salen utan täcke som flyger upp och hjälper till med allt, lilla minsta så så fixar hon det åt mig.  Det är tack vara det jag kunnat gjort för byn som gör att hon fått uppgiften att vara vid min sida nonstop!

En text kopierat från min fb

Jag har paniken i mig efter 4 dagar instängd på ett sjukhus med kramper i kroppen och bara tanken på att en tyfon just stoppat från oss att komma fram till den staden vi skulle transporter saker från gör mig galen! 

06.00 utcheck från Taclobans medical doctors hospital och pumpen är uppe i 200 för nu gäller det pressa på och gör allt! 
Frukost vadå det? Har iaf inte käkat på 12 veckor nästan och tappat 11 kg pga att jag levt på kaffe för att lyckas med detta! 

Jag laddar som precis som innan en fight i ringen med adrenalin och fokus till 1000 att detta ska funka på dom timmar jag har, allt stänger kl 17 precis innan mörkret smäller till och bara timmarna innan mitt flyg till nästa delmål går av. 

Sluta snacka sluta fixa nu kör vi tänker jag och det är bara pressa på Filipiarna att sätta fart! Kör bilen inga omvägar pang på militäriskt så går det med precision som jag funkar. 

Stop 1 färghandeln och dörrarna har precis öppnat till den lilla shoppen som redan lever livet av att Tacloban vill ha mer färg i vardagen av allt och alla. 

Efter färghandeln blev det att tok handla på varuhuset och som vi tömde av men jag skulle önskat en större buss och mer tid för jag ville tömma av alla skor och flipp flopp som fanns men köpte mycket av det som skolan behövde samt massor av saker till ett barnhem där 5 st syskon och övergivna spädbarn fanns.

Sitter nu hemma i soffan och reflekterar över min resa och vad jag kan göra mer i framtiden.  Här om dagen gjorde jag en beställning på 230 tröjor med skolans tryck på och betalade allt som ska överaska dom är min tanke och det sista rektorn pratade om var just att tänk om barnen kunde a uniform.

Blivit erbjudet att komma till event mm för att tala om det jag gjort för Filippinerna och skolelever gör arbeten om mitt slit, elever som peppat och följt min väg från starten till nu,  jag blir smickrad av de som uppmärksammat detta och som uttrycker det till mig.

Lite meddelanden från Filippinerna till min Fb

 Från musik läraren fick jag detta.  Hello how are you? Thanks for the guitar and school supplies it helps a lot…the children were all glad…may our Creator continue to bless you and your family.

Jag tänker framåt och hur jag ska kunna göra mera nytta och redan spår idéer på att hjälpa sexuellt utsatta barn som är ett jätte problem i detta land.  Denna resa byggde upp mig som människa och jag ser mer möjligheter att kunna göra nytta på plats med mitt goda kontakt nät.  Tänk att en liten FB grupp jag driver kunde komma så långt att det faktiskt hände saker på plats och att befolkningen totalt blev lite mållösa av att en kille från Sverige flög ner med sina donationer för att hjälpa det lilla jag kunde med mina donationers hjälp.

Alla kan göra något och detta var mitt sett att agera.