på studenten har vi stora fina plakat av dom kära när dom var små, här i Tacloban finns det liknande bland massgravarna, en av dessa fick mig i bitar, en liten bebis så vacker med texten WE WILL ALWAYS MISS YOU. Känslan att gå omkring i detta är obeskrivligt och det känns riktigt viktigt för mig att vara här, jag gör nytta det uppskattad otroligt mycket det jag kan göra, besökte SOS International village första dagen och ska i morgon besöka ett mindre där det finns övergivna spädbarn som jag vill lägga mina resurser på. Dessa människor med detta tragiska bakom sig går runt och ler hela tiden och kämpar på, fick förklarar att det som har hänt har hänt och man måste se framåt och jobba vidare annars gräver man ner sig totalt. Tänk att få se den energin hemma i Sverige! Detta folkslag är det trevligaste jag träffat någonsin och det stärktes med denna resa!
Looking good 🙂